man kan reagera så konstigt.

När man får höra om tuffa beslut. Beslut som du själv måste ta. Beslut som tas av andra som påverkar dig.. oftast negativt. jag tänker...... Jag får ett beslut upptryckt i ansiktet, trycksvärtan fullkomligt pressas emot mitt ansikte. Och det färgar av sig. Så hårt är beslutet och så ont gör det i mig just då. Då kanske man gråter, man kanske är ledsen, man kan va chockad och reagera på ett sätt som inte alls vore passande. Jag blir arg...Jätte arg. Plockar fram allt det dåliga och rubb it in your face-arg (utåt blir jag såhär). På insidan så är jag förkrossad, ledsen, chockad och jätte sårad. Jag gråter, å gråter tills tårarna tar slut. För ingen ser & ingen hör. Sen skickar jag sms/ringer beroende på tidpunkt. Jag skriver: Nu är det så här..osvosvosv.. Och sen klickar jag bort när mottagaren sedan ringer och vill trösta,höra,förstå,lyssna och bry sig. Det är mitt sätt att bearbeta saker som jag inte varit beredd på riktigt. jag önskar så djupt inuti mig själv att jag kunde gråta så att alla såg. Det kan jag ju egentligen men inte när det gör så ont och jag blivit sviken. På riktigt sviken. Dessa människor som törs/kan/orkar gråta när man blir riktigt ledsen ser jag upp till nå fruktansvärt. Ni är så grymma och jag skulle verkligen byta ut alla mina aggresiva reaktioner mot gråten som törs visas för andra människor. För det är ju trotsallt det vi är, människor.