Det liksom bubblar upp..

Känslorna...När jag kollar på Rosabandets cancergala.. Jag gråter & gråter och det finns ingen hejd. Jag hatar att en närstående haft skiten, men ändå så har jag hört alla kloka värderingar kring hennes beslut. Hon har upplevt allt, hon får mig att inte känna rädsla över vad som skulle kunna hända vem som helst.. Ska absolut inte säga att jag är glad att nån haft det, utan mer att jag är glad över att den personen haft det, och överlevt.. Kanske inte emot alla odds. Men överlevt. Det är starkt & jag vet, för jag har varit med, hela vägen. Jag har sett, beskådat både fysiskt och psykiskt den elaka jävla sjukdomen. Världens mest onödiga och förjävliga sjukdom. Hennes beslut är fattat utifrån många värderingar och domen blev att ta bort bröstet. Kanske ses som den mest avskyvärda handling av många. Men jag vet hennes värderingar & jag vet att hon överlevde, inte emot alla odds men emot odds trotsallt. Jag kan gå på undersökningar hela livet, för att jag vet hur viktigt det är för dig att få mig att slippa. Och slipper jag inte ändå så kommer jag ändå trotsallt slippa, slippa göra det ensam för du har varit där. Och du är här nu<3

nej alltså nej..

Stopp. det är timeout här för jag är slut. slut som artist, slut som människa och slut som individ.

det är så jävla s.v.å.r.t ibland.

När man har nånting så vill man inte riktigt ha de...Och när man inte har de så vill man ändå någonstans veta att man kan ha de.. Det är så jävla svårt att veta hur folk tänker och tycker.. Man sitter och målar upp en bild av nån annan utan att egentligen ha en endaste aning om vad den tänker. Man tror så himla mycket och även fast man gång på gång kanske får det bevisat för sig att man har fel så står man där likt förbannat varje gång och undrar och tänker... Och jag känner igen mitt undrande, min osäkerhet. Den kommer främst på kvällen och jag blir nästan manisk. Att jag känner igen den är inget jag är stolt över eller egentligen vill ens lägga ner tid på. Det är alltid en plågsam vandring uppåt varje gång det är ett bakslag. Även fast detta inte ens är ett bakslag så är det likt förbannat en jävla brant uppförsbacke innan mitt psyke är i normal balans igen. Jag är psyk och oroar mig, ängslig och klen. Alldeles för ofta tror jag saker av osäkerthet. Jag är inte osäker egentligen inte på mig själv, jag har alltid mig själv... Men det jag inte vet är att om man alltid har någon. Ps. de vet ingen.