det är så jävla s.v.å.r.t ibland.

När man har nånting så vill man inte riktigt ha de...Och när man inte har de så vill man ändå någonstans veta att man kan ha de.. Det är så jävla svårt att veta hur folk tänker och tycker.. Man sitter och målar upp en bild av nån annan utan att egentligen ha en endaste aning om vad den tänker. Man tror så himla mycket och även fast man gång på gång kanske får det bevisat för sig att man har fel så står man där likt förbannat varje gång och undrar och tänker... Och jag känner igen mitt undrande, min osäkerhet. Den kommer främst på kvällen och jag blir nästan manisk. Att jag känner igen den är inget jag är stolt över eller egentligen vill ens lägga ner tid på. Det är alltid en plågsam vandring uppåt varje gång det är ett bakslag. Även fast detta inte ens är ett bakslag så är det likt förbannat en jävla brant uppförsbacke innan mitt psyke är i normal balans igen. Jag är psyk och oroar mig, ängslig och klen. Alldeles för ofta tror jag saker av osäkerthet. Jag är inte osäker egentligen inte på mig själv, jag har alltid mig själv... Men det jag inte vet är att om man alltid har någon. Ps. de vet ingen.