I väntans tider.

Överskriften får er att tro att jag är gravid. Men ack så fel. Jag väntar bara i allmänhet.

Yesbox allmänhet var ordet, och mitt svar på det är:
Allmänhet är för mig något som bara är, en slags utfyllnad. Jag är allmänt trött eller allmänt seg.

I kväll nalkas det innebandyträning, grejt säger jag. Jobb i morgon 10-20, grejt engångtill.
Omformatera datorn inte lika grejt. Tråkigt för bilderna och minnena.

Jag tittade ut genom det vänstra fönstret och vad ser jag?, jo en hästhoppningsbana och då kom jag på att relatera hästhinder med livet. funderar funderar. . . Livet går nog inte att jämnföras med en hästhoppningsbana/hinder trotsallt. Eller joo river du ett hinder så blir man ledsen/arg/"ser bilder arg" men sen på nästa tävling kanske man inte river ett hinder och blir glad/överlycklig/chockad och då har man ju på något sett förträngt hur dåligt det gick förra gången och så är det i livet, det bra överträffar alltid/offtast det dåliga.

När det hänt mig någonting tänker jag alltid det ordnar sig för det gör det alltid, sen tänker jag men gud Emmy anta inte att det ordnar sig för det kan inte göra det varje gång, och tänk den gången det verkligen inte gör det, alltså ordnar sig. . Då går jag i botten, jag skjuter mig själv baklänges och häner upp mig på en galje för att inte visa att jag nått botten ( hmm eller så är det precis det jag visar genom att göra så). . .funderar funderar. . . Den dagen allt skiter sig och jag når min botten, får jag knäppa mina händer och be till gud om att min botten består av sjunklera.. . So long långkalsong.