Varenda bit av mitt liv står stilla & är omöblerad.
Varje sekund i tysthet flödar tankar, tankar värda att brännas på bål.
Det är höst, mörkret är min enda vän.
Jag hade allt.
Sitter och småhuttrar och småtjurar i min morgonrock och duntofflor.
Idag är det synd om mig. Det bara är så.
Jag minns en gång när jag var utan tv i 5 dagar...
jag skulle vilja veta, vad hade ni gjort då?...
jag minns att det var EN person som bjöd hem mig för att få glo på lite tv.
Då var man tacksam till tårar, TACK!.
Ps. Where is the love.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar