Havanna mamma..

Historien börja sprida sig
till världens alla hem
Hon blev en hjälte en legend
för alla kvinnor med lata män.

Vilken jäääähääävla helg.
De går bra nu.

PLundering.

Min donna är vackrasteeee..


Folk frågar mig:
-Har hon verkligen alla hästarna hemma?
Jag svarar:
-Nej du dom där hästarna verkar ha rymt för länge sen, inte ens en enda liten ponny verkar finnas kvar.

Jag påstår inte, dom vet.

Ren och skär lycka, igen.

Man tror att man vet så mycket, det gör man inte.
Man tror att man klarar allt, det gör man inte.
Man vill så gärna lyckas, det gör man inte alltid.
Och det är kärlek. När man får jobba och slita för att få ihop vardagen tillsammans, när man blir förbannad när inte allt går som det ska. Det är kärlek. :).

Jaha, Solsemester då?.
Ja vafan varför inte. Har man chansen att packa sin väska med en väldigt betydelsefull vän, leva för dagen i en vecka (okej 8dagar) då gör man det. Så är det bara, man bara gör. Det ska jag göra. Jag längtar och jag har en riktigt bra känsla att de kommer göras en hel del tokigheter och sägas en hel del tokigheter och det kommer att bli minnesvärt.

Ps. Man överlever allt, ibland är ensam starkare..

Underlig.

Givande dagar. Mycket givande och har några den här veckan att se fram emot, herregud!.

Jag hatar för att jag får och för att jag kan. Det är så jävla sköön känsla.. En riktig mäktig känsla som man ska utnyttja om man får och om man kan. Jag anser att jag kan och tror nog faktiskt att jag är väldigt bra på det..Vilket är en jävla bra grej.

Det är inte mig dom skrattar åt.

breaking up with god.

haha du är så jävla äcklig, så jävla dum i huvet, så jävla rubbad, så jävla ful, så jävla irreterande, så jävla mesig, Så jävla innihelvetes vidrig.
Phjuu...Skönt!

Det är fan spooooky.

Man kan bli älskad av få men hatad av fler.

Stilla natt.

-En ängel flög förbi.
-Aldrig ska jag sluta älska dig.

Yes, haft en mycket tung dag med många värmande ord. Många tårar, fler än beräknat. Hjälplös tröst utan dess like, Gamla ansikten blandat med nya. Hur säger man farväl? Vad säger man? Ses vi igen? Tack för glädjen? Kan ha varit mest tårfyllda, mest känslosamma och finaste begravningen någonsin. Du är värd det, och du är otroligt saknad, av mig och väldigt många andra. Man får nytt perspektiv på livet i den stunden. Man ser gråtfyllda ansikten som man aldrig sett dom förr. Personer man älskar lider av att ta ett förevigt(?) farväl. Det smärtar. Det gör ont. Man kanske tillochmed bryter ihop. När en av dom starkaste (enligt mig) personerna säger i kyrkraden -nej jag klarar inte det här, då förstod jag att det är en knock out. Tack för den finaste stunden och värdigaste slutet någonsin. <3

Imorgon är en annan dag.